Regnet knäpper mot glaset. In genom fönstret och in genom mig. Det bildas små pölar på insidan av mina revben. Sveper in hjärtat i ett moln lika grått som himlen utanför.

Jag vet att det finns saker som man borde  göra som homo sapiens sapiens. Äta, sova, dö. Jag vet även att det finns saker man bör göra som ung kvinna i ett välbärgat land och med pågående livskris som är så tung att golvet i flickrummet snart spricker. Snart hamnar hon i grannens middagsbjudning. Som Samantha i sex and the city minus sexig sushi och plus indränkt i brunsås och med kladdig potatis i hela håret.

Man borde till exempel rensa garderoben.
+ ger mindre dåligt samvete när man slipper se eländet till klädsamling i färger som inte passar ihop och de värsta bovarna - de som aldrig använts.
- kan leda till ångestmoment när man måste bestämma vad man ska göra med kläderna. Att sälja dem är extra jobb och får en att känna sig snål. Att skänka bort dem ger en ångest över hur mycket pengar man slösat på värdsliga ting.
Katastrofrisk: Att dessa tankar leder till ångest över att man är materiell och bara spenderat sitt liv med att försöka tjäna pengar till att köpa mer värdelösa saker och tänk om man dör imorgon och man ska ju iallfall dö så vad är det för mening med hela eländet.

Något annat man borde göra är att läsa ut boken.
Ja just det, DEN boken. Den med lång akademisk titel, bildlös framsida och skriven av vit medelåldersman som anses ha upplyst världen med detta mästerverk. När du har boken i handen ska den ungefär vara lika tung som ett normalstort paket mjöl. OM du satsar riktigt så tar du det extra stora mjölpaketet. Du har haft boken på ditt sängbord så länge att man kan bevittna bordets ursprungliga färg när man flyttar på den.
+ Om du väl lyckats kan du använda boken som referens under förvånandsvärt många middagssamtal, studiegrupper och för att stajla på nästa hemmafest. Folk kommer bli imponerade. På riktigt. Eftersom att även dom har en tegelsten som bordsfärgsbevarare.
- Sannolikshalten att du lyckas läsa ut boken är så mininal och varje ansats till påbörjan försätter dig i ångest efter bara ett par sidor med begrepp som ”mångfacetterad” och ”litursk”.
Katastrofvarning: I värsta verk leder ångesten över din okunnighet till ifrågasättande av vad du gjort med ditt liv, vad som är meningen med allting och påminnnelsen om att man ju iallfall ska dö så vad är meningen med hela eländet.

Sen har vi ju det där hemska samtalet som borde ringas.
Trots allt har du ju inte talat med faster Agda på evigheter, torktumlaren har inte fungerat som den ska sen midsommar för två år sedan när någon försökte tina upp en flintasteg i den och katten är fortfarande okastrerad och misstänkt tjock.
+ samtalet är oftast inte så jobbigt som det verkar och när du väl gjort det är det  är det som att din röst intar en något mörkare tonläge och axlarna sjunker tillbaka. Dessutom kommer du få en glad faster/fungerande torktumlare/spara pengar på blocketannons med kattungar till salu.
- När du väl ringt ett samtal så kommer det alltid flera. ALLTID. Och du måste sitta hemma och vänta på torktumlarreperatören så därför måste du ringa din chef och du blir fylld med rivmärken så att folk tror du har loppor i dina försök att få in det fräsiga djuret i en liten bur och till en liten klinik. Dessutom lär faster Agda tala om hur eländigt det är att bli gammal och pensionen går inte att unna sig ens en bingolott på och fem olika mediciner ska tas varje dag och varje kostar mer än en bil av finare märke och alla dör och varför reste man inte mer.
Katastrofrisk: När torktumlaren väl är lagad inser du att du ändå aldrig använt den de senaste fem (förutom till ovannämnda flintastek) åren så det var helt onödigt köp, katten börjar hata dig för att du förstört dens liv och bajsar i dina bästa tofflor och fastern klagar på att hälften dör och hälften är sjuka. Vilket leder till ångest över ålderdomen och ifrågasättande av vad du gjort med ditt liv, vad som är meningen med allting och påminnelsen om att man ska ju dö i allafall så vad är meningen med hela eländet.

Kanske är det därför lika bra att ligga kvar under täcket och lyssna på regnet en dag och acceptera att ens största bedrift kommer bli att sätta på tevatten.

Jag orkar inte med alla framgångsrika under 25-åringar som täcker hela himla sveriges bloggvärld och covers hela berlin och hela london och bara är vänner med varandra. Alla är svarta svåra och heroinchic:a. Jag orkar inte. Så måste man känna sig fel också för att man råkar gilla att gunga, plocka svamp i skogen, äta chokladbollar och spela munspel. Jag är så himla icke svart och svår och så himla mycket en sådan där färgpallett som man försökt tvätta rent så det börjat rinna från alla färgpytsarna och allt blandats till en hela kaosig sörja. Och svår är jag inte heller bara så sjukt sjukt förvirrad. Vill bygga mig en koja i skogen och stanna där och då ska ni veta att jag är ändå sjukt rädd för vildsvin. SJUKT. Fattar ni då hur himla jobbigt detta är för mig? Nej det gör ni inte? förlåt ska hålla käfta.

598 dagar

861 120 minuter

Nästan 2 år.

Har varit fyllda av wie gehts, hundar i affärerna, tusen nationaliteter, öl i parken, midnattsdöner, svartklädda clubkids med vassa käkben, olika bahns som ingen vet skillnaden på, kramar från några av de finste jag träffat, svåra samtal som värker av hemlängtan, dansdansdans till benen viker sig, rökfyllda barer med billig öl, galna event, lediga jobb överallt, handla milka i mataffärna där alla  kassörskor har 80-tals frisyr, klunka club mate efter en dags jobb innan man träffar sina fina, sitta i ett torn och titta ut över staden en oktobernatt utan att frysa, konstnärer som tävlar i knäpphet i varje ledigt galleri, hoppdansa till en håkanlåt i en för liten lägenhet med andra hemlängtande svenskar, technon som dunkar sig in i kroppen tills man är en del av den, nya ansikten avbyter de som försvunnit tillbaka. Allting som stannar i sin bubbla men ändå går så fort.

En svindlande resa mellan toppar och dalar. Ångest och eufori.

Berlin.

Om lite mer än en månad är det slut på vårt äventyr tillsammans (iallafall för denna gång).

Jag tänker inte romantisera detta mer än det mitt huvud redan sett till att göra (det är så lätt att bli nostaglisk). Berlin är en fantastisk stad - lockande och inbjudande för människor från alla världens hörn. Men, som de flesta storstäder har den en kall sida. Från att komma från en relativt liten stad där många vetat ens namn blir man till en ingen.